Superkraft

Min äldste son har fått gosskörens stipendium i år. Det delas ut av ärkebiskopen och hade en mycket fin motivering:

För en härlig lojalitet mot gosskören och en fantastisk trohet som gosskorist i sopranstämman i många år. För fina sånginsatser och för gott kamratskap. För ett gott ordningssinne samt ett ständigt trevligt bemötande. 

Det där goda ordningssinnet, det har vi skrattat åt en del hemma. Men så slår det mig att Justus naturligtvis har en superhjälteidentitet. Det är ju det som är poängen med superhjältar, själva grejen liksom, att de har hemliga sidor. Ingen vet vilka krafter som döljer sig bakom den godmodige ynglingens fridsamma yttre. Men när det är kris svidar hjälten raskt om (ingen hjälte utan cape) och plockar fram sina dolda talanger. Min son vakar således över vår tillvaro i hemlighet och ser till att allting fungerar. Det gör han med hjälp av sin superkraft: ordningssinnet. Och hans superhjältealias? Det är förstås Ordningsmannen.

The usual suspects

Under mina år som körsångare har jag ofta haft anledning till att fundera på vad det är som gör att man inte håller ton hela tiden. Det finns en del svar som har att göra med tonbildning, koncentration och att det är svårare att vända ett helt fiskstim än en ensam liten mört som är på väg åt fel håll. Men så finns det ett inslag som är mer svårbestämt och som jag tänker på som trollet. Som i uttrycket att det går troll i någonting. Det har jag upplevt många gånger. Trollet gör att kören halkar lite fel i tonarten på ett ställe och sedan fortsätter att halka lite fel. Vi svettas och sjunger och lyssnar och har ögonbrynen uppe vid hårfästet i våra ansträngningar att hålla upp tonen (om det är felet, vilket det oftast är), men det rätar inte upp sig. Då finns det bara en sak att göra, och det är att ta en paus. Röra på kroppen och försöka slappna av. Nästan alltid går det bättre efteråt.

När kören börjar låta lite mysko drabbas i första hand sopranerna. Vi är the usual suspects. Alltid är det där maestro börjar borra med sin blick. Utgångsläget är att det är vi som felar. Jag är van och tar inte längre vid mig så mycket, särskilt inte efter det senaste året då maestro tagit en kontrollton på pianot och det stämmer finfint med sopranernas senaste ljud. Men i känsliga stunder blir jag orolig. Lyssnar spänt och skruvar tonen tills det känns som att inte en enda ton kommer naturligt. Då händer det emellanåt att jag tystnar en stund för att lyssna in mig. Oftast upptäcker jag att det inte handlar om att någon egentligen sjunger fel. Det beror mer på att vi har olika vokalfärg, och det påverkar tonbildningen väldigt mycket. Det låter olika - det spretar helt enkelt, och så fort vi inte samlas på en ton är det lättare att glida iväg.

Men väldigt ofta märker jag att det inte var jag som sjöng snett. Kan heller inte identifiera vem av mina stämkompisar som skulle göra det, för jag hör då inget galet. Och det är nu det blir lite mystiskt, det är där trollet kommer fram igen. Om det låter unket och maestro som vanligt tittar på oss (vi är the usual suspects, som sagt) och ingen av oss verkar göra fel; vem är då Keyser Söze?

Jag tror att Keyser Söze inte är sopran, helt enkelt.

De kommer och de går

Igår kväll kom Sigvard inramlande. Han behövde komplettera sin packning inför sin första hajk med scoutgruppen. Han hade med sig utrustningslistan och hade bockat av allt som fanns hemma hos pappa. Sedan hade han med sirlig skrivstil markerat vad som fanns hemma hos mig. Ordning och reda - inte har han fått det från mig, i alla fall. Till sist hade han allt och med en belåten suck kastade han den tunga kassen med gummistövlar och annat över axeln, stack in armen i liggunderlagsrullen och drog iväg.

Jag satt där och mös över barnbonusen. Då gick det i dörren igen. Det var Justus, som kom över med dator för att det gick bättre att skypa med polarna och planera allt inför det stora LAN han skulle på hemma hos oss. "Det är bättre bredband här" sade han och försvann upp till sitt rum. Han sov faktiskt över också, så jag fick glädjen att prata med honom även i förmiddags. Men nu är han uppslukad på Birdie fram till söndag morgon.

En är på hajk. En vistas i den virtuella världen. Båda två har förmodligen jättekul. Och är inte hemma hos mig. Jag flinar åt mig själv. Redan för fem år sedan när Sigvard slutade på dagis drabbades jag hårt av insikten om att nu fanns det inte en till liten som stod och trampade i hälarna på de äldre syskonen. Det var många saker jag inte längre skulle gå igenom en gång till, efter Sigvard. Lära sig gå. Springa. Prata. Förskola. Kompisar. Längre och längre samtal. Ta farväl av BVC, bara en sådan sak! Sexårs. Skolan. Kära nån, jag är ju inne på min andra student om bara tre år! Ändå sitter jag och suckar lite över att de har sina egna liv. Skärpning.


*Birdie = ett stort LAN som arrangerats i Uppsala i tjugo år. Jfr Dreamhack i Jönköping.

Vi som dricker saft och vatten orkar dansa hela natten

Idag är det Kristi himmelsfärds dag. Det är också en temadag för svensk nykterhetsrörelse sedan mitten av tjugotalet någon gång. Den kallas folknykterhetens dag. Fordom firades den med musikkår, marscherande, kanske något välformulerat torgtal och sedan picknick i det gröna. Så småningom förändrades tidsandan och marscherande till musik har försvunnit ur sammanhanget.

Inom IOGT-NTO-rörelsen, som ju är min hemvist, har vi länge satsat på att göra olika saker hela veckan, helt enkelt för att många åker bort över långhelgen och det vare sig finns folk att uppbåda för aktioner, och inte finns övrigt folk kvar på orten som kan uppmärksamma sagda aktioner.

I Uppsala delades det ut flygblad till pendlare (maken tog som vanligt det grymt tidiga passet som startar kl 5), det har varit lunch beat, Fest på stan med snofsiga alkoholfria drinkar, kaffeutdelning till pendlare (ja, kl 5 gällde som start även där) och idag, på själva folknykterhetens dag, drar UNF snart igång sitt LAN. Inte så mycket musikkår och picknick över det hela längre.

Men budskapet är det samma. Vi är många som inte förstår varför alkohol skall vara med överallt. Vi är återigen många som lever utan - och aldrig har saknat det. Det har inte ett dugg med pekpinnar att göra. Det är ett ifrågasättande av den norm som säger att vi inte klarar oss utan alkohol. Att inget som är roligt kan vara det utan alkohol. Au contraire, som fransmannen säger. Au contraire, mes amis!

Ryska koppen

En gång i tiden gav vännen Håkan mig och barnens far varsin vacker rysk tekopp med tillhörande fat. Vi vårdade dem ömt. De var oss kära. Det är ett mysterium hur de kunde försvinna i samband med skilsmässan. Jag har letat mig igenom diverse kvarglömda lådor och skrymslen under de här åren, men inga koppar tittar fram. Min enda förklaring är att de på något olyckligt vis har hamnat i en låda som bars ut till skräp - inte för att jag förstår hur det skulle ha kunnat gå till, men de är försvunna och ingen av oss vet hur. Det är extra tråkigt nu när Håkan är borta. Det hade varit fint att ta fram koppen och alltid tänka på honom när jag gjorde det.

För några dagar sedan strosade jag längs en lite undanskymd gata. Tittade i ett skyltfönster. Det klack till i hjärtat. Där! Där står min kopp, eller ja, det vill säga en likadan! Jag har inte vågat gå in i butiken för att ta reda på priset, men när skatteåterbäringen kommer skall jag ändå sticka in näsan och titta efter.  Butiken heter något i stil med Natalias ryska hovimport lyxfintsuperdupertjusigt porslin, typ.

Min kopp. Sörjd och saknad.

Jag är ett vindskydd

Vi tog oss till Engelska parken för att lyssna på gosskörens herrar som sjöng traditionella vårsånger för manskör. De är mycket duktiga, och att det då och då blev lite spännande tonartsblandningar beror mer på omgivningen och blåsten än på dem. Tönnes var så nöjd. För det första träffade vi Alva där, för det andra fick han ha oss vuxna helt för sig själv. Det tycker han om. Han blev så ovanligt kelen och ville mest stå och kramas med mig hela tiden. Efter en stund förstod jag att det till viss del berodde på att han otrivs när det blåser, så han sökte helt enkelt lä hos mig.

Orsaken är strunt samma, det var mysigt. Han var dessutom kelig på riktigt och ville hela tiden pussa mig vilket jag försökte undvika eftersom jag hade Ruby Tuesday med mig ut (jag hade målat läpparna knallröda med färgen som heter just Ruby Tuesday). Till sist petade han på min mun och tittade fascinerat på sin röda pekfingertopp. Någon gång växlade han till Alva och Björn för att kela med dem, men han återvände till mig. Jag har sällan varit med om att Tönnes så tydligt har valt just mig, så det mer för mig än vad man kan tro. Stod där med armarna om min store, lille pojk och blundade medan sången gjorde mig glad. Det var en bra stund.

Synd att allt gick åt skogen en stund senare. Det var inga goda känslor jag hade med mig hem. Jag ser framför mig tjugoåringen som dreglande stod lutad mot en husvägg och var helt borta i ögonen. Hon hade kissat ner sig, kräkts och spillt vätska över sig. Klockan var halv tre på eftermiddagen. Jag ville bara tillbaka till sången och kramarna i Engelska parken. Önskade hett att det inte fanns någon j-a alkohol.  Tänkte på hur jag hade agerat vindskydd åt Tönnes och ville vara ett vindskydd för alla som vinglade eller mådde dåligt av andra orsaker. Stoppa hela staden innanför tröjan och skydda människorna.

Vi for hem. Till min femtonåring som ledsnat på valborgsfirandet i staden redan strax före klockan ett och åkte hem igen. Idag behövde han inte mig som vindskydd, men jag tänker alltid finnas där så att han kan komma i lä om han behöver.

Valborgskval

Valborg i Uppsala är inte riktigt likadan som i övriga landet, även om jag tror att firandet har börjat inspirera andra städer till ett större uppmärksammande av dagen. Valborg är studenternas högtid, även om det också tänds majbrasor om kvällarna där barnen springer runt och fascineras och i smyg försöker kasta in flera hittade saker i elden. Valborg i Uppsala kan vara riktigt, riktigt kul för alla, även om man inte är student. Det är roligt att se forsränningen och gissa hur många ekipage som kommer att kantra innan slutstationen vid Islandsfallet, för att bara ta ett exempel. Det är trevligt med ett glatt folkmyller.

Men delar av firandet är mindre kul. Ni kan ju gissa vad. Inte blir det bättre av att Uppsala kommun sedan alldeles för många år ger även grundskoleeleverna fylleledigt så stan kryllar av fjortonåringar. Som tyvärr för ofta har ölburkar i händerna. Motiveringen till ledigheten är att det ändå fattas minst en tredjedel av eleverna på lektionerna den sista april. Visst. Med det resonemanget kan vi lika gärna ge ungarna ledigt veckan innan skolan slutar eftersom ingen kommer idas gå dit, särskilt inte om slutbetygen är satta. Och då kan vi förresten ge dem ledigt hela maj. Äh, vi slopar hela vårterminen.

Det är ju inte så att det fattas lov under vårterminen i den svenska skolan. Det är sportlov, påsklov, längre ledighet kring Kristi Himmelsfärds helg, det är första maj (och i Uppsala alltså även valborg, det här året även kvalborg dvs dagen innan valborg) och det är pingsten.

Trots det överdrivna drickandet under valborgsfirandet har jag ändå släppt iväg äldsta ungen ner på stan när hon var tonåring utan större bekymmer. Nu är hon vuxen, och mina "utan större bekymmer" borde ha flyttats över till näst äldste ungen. Som nu är femton år och nere på stan med några klasskompisar. Men jag är så orolig! Jag förstår inte varför. Denna min son har aldrig gett mig anledning till oro på det viset. Han är klok och sansad även om han är fruktansvärt tankspridd. Jag tror att han klarar att hålla sig undan från de värsta slagsmålen om det nu skulle utbryta sådana. Ändå mal en irriterande röst inuti mig: Håll koll på din tonåring. Håll koll. Så nu har jag gjort det genom att skicka honom fyra sms under förmiddagen. Alla med budskapet att han får göra i princip vad han vill bara han talar om var han befinner sig och med vilka han är. Han har svarat på två av meddelandena. Jag vet att han fattar. Varför slutar jag inte oroa mig, då? Var kom det här ifrån?

Kval.

Packa kappsäcken

Sigvard är medbjuden ut till "J:s land", som vi säger, över valborg och första maj. Han är jätteglad och tänker inte låta sin alltmer besvärande förkylning stoppa denna tripp. Jag påminde honom om att packa för en stund sedan. Han satte igång. Jag var där och tjatade om att han skulle packa ner regnkläder och stövlar eftersom det kan bli ruggigt kallt tidiga vårar ute vid kusten. Han gick motvilligt med på det. Jag tog fram en fleecetröja som jag också hade honom att trycka ner i väskan, och sedan var jag lugn.

Plötsligt insåg jag att det var längesedan jag såg över barnens packningar (utom Tönnes). De har klarat att packa själva till läger och resor länge nu. Jag gör mina nedslag för att kolla, och nästan alltid har de redan lagt ned det jag frågar efter på mitt oroliga hönsmammavis. Det är nyttigt att bli påmind om det faktum att även om mina barn behöver mig, så reder de sig själva väldigt bra också.

Alva fick följa med sin bästis M till Guatemala när hon var elva år. De skulle vara där hos M:s mormor och morfar och övriga släkt i fem veckor. De flög dit själva, förstås med assistans från flygbolaget vid flygningen (som innefattade ett byte av flyg i USA). Jag tvivlade aldrig på att Alva skulle klara det. Och den kvällen packandet satte igång, då kom jag in till min unge för att hjälpa till bara för att upptäcka att hon hade packat klart redan. Min kontrollfrågor fick lugnande svar.  Själva vistelsen i Guatemala, då? Jo, efter två veckor kom det något samtal om att hon längtade hem något gruvlig. Men även det gick bra till slut.

De reder sig. Det känns bra att veta.

Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning

Vi sjöng i högmässan idag. Vi testkörde tre låtar från det program vi avser att framföra i domkyrkan den 19 maj (välkommen). Episteltexten var 1 Joh 3:18. 

Jag kom genast att tänka på när Tönnes och hans pappa var affischpojkar när Svenska kyrkans unga gjorde en kampanj för många år sedan med hänvisning till just den bibeltexten. Älska med handling och sanning. Så självklart - och ändå så svårt, tyvärr.

Den förnämlige fotografen heter Anders Tukler. Den första bilden var den som användes till affischen. Den andra är bara söt!

Drumla, drumla lilla humla

Nu är den sköna tiden då här då vi har sovrumsfönstren på glänt under nätterna. Ibland går jag upp och stänger det när galna fåglar drar igång och väcker mig vid tretiden på morgonen, men oftast får det stå öppet och släppa in luft, röster från nattflanerare, brummandet från nattbussar och ibland regnmättade och svala fläktar. Tyvärr kommer det också in getingar om det är en sådan sommar. Det förvånar mig att getingar flyger så högt, men det gör de uppenbarligen. Hittills har vi dock klarat oss från getingbesök och jag håller tummarna för att det är en stickfri sommar i år. Däremot kom inte mindre än två humlor inzummande i morse och irrade omkring fångna bakom gardinerna. De lät så mycket att jag vaknade. Dumskallar. Inte fattade att de skulle ta sig ut samma väg de kom in, så Björn fick kliva upp och fösa ut dem igen.

Just humlor räddar jag dock gärna. Getingar försöker jag ha ihjäl så fort som möjligt. Fråga mig inte varför jag är öm i sinnet gentemot det ena flygfät och mordiskt inställd mot det andra, det bara är så. Företeelsen hamnar i den stora kategori som omfattas i meningen "livet är inte rättvist".